grupper fortfarande med att göra allt vad de kunde för att motverka branden — det var inte mycket. De skimrade alla i brandgult och avtecknade sig mot skuggor av olika former. Bortom den största vetebingens hörn, skyddad mot eldens direkta utstrålning, stod en ponny, bärande en ung kvinna på sin rygg. Vid hennes sida befann sig en annan kvinna till fots. Dessa båda tycktes hålla sig på ett visst avstånd från elden, för att hästarna ej skulle börja skena.
»Han är fårherde,» sade den kvinna som var till fots. »Ja, — det är han. Se hur kroken på herdestaven glimmar medan han slår halmen med den. Och — nej men se! elden har bränt två hål i hans herdetröja! Det är en präktig ung herde, matmor!»
»Vems fårherde är han?» frågade ryttarinnans klara stämma.
»Int’ vet jag, matmor!»
»Vet ingen annan?»
»Ingen alls — jag har nog frågt dem. Alldeles främling här, säger de.»
Det unga fruntimret på ponnyn red ut ur skuggan och såg sig ängsligt om.
»Tror du att rian är säker?» sade hon.
»Tror du att rian är säker, Jan Coggan?» sade den andra kvinnan, i det hon lät frågan gå vidare till nästa man i samma riktning.
»Säker är den nog nu — teminstone tror jag det. Skulle den här bingen ha gått, så nog skulle rian följt efter. Det är den där bussiga fårherden
