SJUNDE KAPITLET
Igenkännandet — En blyg flicka
Bathseba drog sig tillbaka i skuggan. Hon visste knappt om hon skulle känna sig road över det sällsamma sammanträffandet, eller oroad av dess brydsamma beskaffenhet. Här var rum för något litet medlidande, och även för en helt liten smula belåtenhet: det förra gällde hans öde, den senare hennes eget. Försagd var hon inte, och hon påminde sig Gabriels kärleksförklaring i Norcombe endast så till vida, att hon märkte, att hon nära nog hade glömt den.
»Ja,», mumlade hon, i det hon tog på sig en värdig min, och åter vände sig till honom med något stegrad färg på kinderna; »jag behöver nog en fårherde. Men —»
»Han är nog rätta mannen, värdinnan,» sade en av byborna helt lugnt.
Övertygelse fostrar övertygelse. »Ja visst är han väl det,» sade en annan i avgörande ton.
»Rätta mannen, det är han, förvisso,» sade en tredje hjärtligt.
»Nog är han det, alltid!» sade en fjärde med iver.
