Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs
85

gen, som spratt till och därefter antog en obekymrad hållning.

Det var en smärt flicka, tämligen tunt klädd.

»God afton på er,» sade Gabriel vänligt.

»God afton,» sade flickan åt Gabriel.

Rösten var oväntat behaglig; det var en lågmält blid klang som tycktes röja någonting romantiskt, vilket är vanligt i beskrivningar, men sällsynt i verkligheten.

»Vill ni vara så snäll och säga mig om jag är på rätt väg till Warrens Malthus?» återtog Gabriel, först och främst för att inhämta upplysning, men även för att få njuta mera av musiken.

»Alldeles rätt. Det är där nedanför backen. Och kan ni säga mig —» Flickan tvekade och fortsatte sedan: »Kan ni säga mig hur sent de håller öppet på värdshuset ’Bockhuvudet’?» Hon tycktes ha blivit vunnen av Gabriels vänlighet, liksom Gabriel blivit det av hennes tonfall.

»Jag vet varken var ’Bockhuvudet’ är, eller någonting annat om det. Tänker ni på att gå dit ännu i kväll?»

»Ja —» Kvinnan tystnade igen. Det fanns ingen anledning att fortsätta att tala, och det faktum att hon tillade någonting mera tycktes bero på den omedvetna önskan att visa bekymmerslöshet genom att göra en anmärkning, vilken vanligtvis röjer sig hos de rättframma när de äro ute på smygvägar. »Ni är visst inte från Weatherbury?» sade hon, försagt.