86
»Nej det är jag inte. Jag är den nya fårherden — har just kommit hit.»
»Bara en fårherde? — ni bär er nästan åt som en farmare.»
»Bara en fårherde,» upprepade Gabriel med ett dovt och avgörande tonfall. Hans tankar voro fästa vid det förflutna, hans ögon vid flickans fötter; och först nu märkte han att där låg något slags bylte. Hon märkte törhända riktningen av hans anlete, ty hon sade bedjande:
»Ni talar väl inte om i socknen att ni har sett mig här, säg? — åtminstone inte på en dag eller ett par?»
»Jag skall inte tala om det, om ni ber mig låta bli,» sade Oak.
»Tack,» svarade flickan. »Jag är ganska fattig, och jag vill inte att folk skall få veta av mig.» Sedan tystnade hon och ryste till.
»Ni borde ha tagit en kappa på er, en så här kall natt,» anmärkte Gabriel. »Jag skulle råda er att hålla er inomhus.»
»Nej, nej! Har ni någonting emot att gå vidare och lämna mig här? Jag tackar så mycket för vad ni sade.»
»Jag skall gå då,» sade han, men tillade tveksamt: »Eftersom ni inte har det bra, så vill ni kanske ta emot den här smulan av mig. Det är bara en shilling, men det är allt vad jag har kvar.»
»Jag tar den nog gärna,» sade den främmande tacksamt.
Hon sträckte ut sin hand, och Gabriel sin.
