Sida:Fjärran från vimlets yra del 1 1920.djvu/99

Den här sidan har korrekturlästs
97

en Försynens skickelse att jag inte är värre än jag är, och jag känner det som en välsignelse.»

»Det är sant nog, sade Jakob Smallbury, fördjupande sina tankar i ett grundligare skärskådande av ämnet. »Det är ju en tanke, som man kan ta’ vara på, att ni kunde ha varit ännu värre; men redan som ni är, så är det nog en svår pina för er, Joseph. För ser ni, herde, fast det går mycket bra an för ett kvinnfolk, så för necken, visst är det ju tokigt för ett manfolk, som han, stackars karl?» Han vädjade till herden med en känslofull blick.

»Jojo — jovisst,» sade Gabriel, som vaknade upp ur en betraktelse. »Visst är det ju fasligt tokigt för ett manfolk.»

»Jo, och han är fasligt artig också,» anmärkte Jan Coggan. »En gång hade han varit sent på arbete vid Yalbury Bottom, och hade fått sig en styrketår, och så tappade han bort sig medan han gick hemåt genom Yalbury-skogen, gjorde ni inte, Mäster Poorgrass?»

»Nej, nej, nej; inte den där historien!» bönföll den artige mannen, och framtvang ett skratt för att dölja sitt bekymmer.

»— Och så tappade han alldeles bort sig,» fortsatte Coggan med en lidelsefri uppsyn, innebärande att en sann berättelse, liksom ebb och flod, måste ha sin gång och inte kan hejdas för att rädda en människa. »Och medan han gick framåt mitt i natten, mycket skrämd, och inte kunde hitta ut ur skogen på nägot sätt, så började

7 — Thomas Hardy I