98
och där uppsteg ännu, alltjämt såsom förut, ett jämnt brus av många snarkningar.
Han kände en zefyrs fläkt som drog förbi hans kind, och vände sig om. Det var Bathsebas andedräkt — hon hade följt honom och tittade in genom samma dörrspringa.
Han sökte förjaga det omedelbara och pinsamma ämnet för bådas tankar genom att helt stilla anmärka: »Om ni vill komma med dit bort igen, fröken — frun, och langa upp litet flere; det skulle spara in mycket tid.»
Så gick Oak tillbaka igen, klev upp till toppen av stacken, steg bort från stegen för större snabbhets skull och fortsatte att täcka in stacken. Hon följde, men utan kärve.
»Gabriel,» sade hon med en sällsam röst, som gjorde djupt intryck.
Oak såg upp på henne. Hon hade inte talat sedan han lämnade rian. Det veka, ihållande skimrel av döende blixtar röjde ett marmorblekt ansikte högt emot den svarta himlen åt motsatt håll. Bathseba satt nära nog på toppen av stacken, med fötterna indragna under sig, och vilande på toppen av stegen.
»Ja, frun,» sade han.
»Jag förmodar ni trodde att när jag for i galopp bort till Bath den där natten så var det med flit för att bli gift?»
»Det trodde jag nog till sist — inte först,» svarade han, något förvånad över det plötsliga i att sålunda bringa detta nya ämne å bane.
