»Och andra trodde så med?»
»Ja.»
»Och ni klandrade mig?»
»Nåja — något litet.»
»Jag kunde tro det. Nu är det så, att jag bryr mig något litet om er goda mening, och jag önskar förklara en sak för er — jag har längtat att få göra det alltsedan jag kom tillbaka och ni såg så allvarligt på mig. Ty om jag skall dö — och det kan jag kanske göra snart — så skulle det vara förskräckligt om ni alltid skulle tänka något oriktigt om mig. Hör nu på.
Gabriel upphörde med prasslandet.
»Jag for till Bath den natten i den fulla avsikten att slå upp min förlovning med herr Troy. Det var på grund av omständigheter som inträffade sedan jag hade kommit dit som — som vi blev vigda. Nå, ser ni nu saken i ett nytt ljus?»
»Det gör jag — något.»
»Jag måste visst säga ännu mera, nu när jag engång har börjat. Och kanske det inte är orätt; ty ni inbillar er säkert inte att jag nånsin har varit kär i er, eller att jag kan ha något annat ändamål med vad jag säger, utom det som jag redan nämnde. Nåväl: jag var i en främmande stad, och hästen var halt. Och till slut visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag insåg, när det hade blivit för sent, att det kunde bli skvaller av att jag hade farit ensam och sökt upp honom så där. Men jag ämnade lämna honom; då sade han plötsligt att han hade sett en vackrare kvinna än jag var, och att hans
