på den här kapplöpningen igen!» utropade hon med en förtvivlad blick.
»Se så där ja, var inte ett litet nöt. Vänta tills du får besked. Bathseba då! Du är inte alls så hurtig och trevlig mer som förr; och det säger jag, att om jag hade vetat vilket hönshjärta du hade under all din djärvhet, skulle jag aldrig ha — jag vet nog vad.»
En blixt av harm visade sig i Bathsebas ögon då hon beslutsamt såg rakt framför sig efter detta svar. De åkte vidare utan ett ord; några tidigt vissnade löv från de träd som kantade vägen på detta ställe dalade ner på deras färd då och då och föllo till jorden.
En kvinna syntes på kullens rand. Vägen gick genom en inskärning i marken, så att hon var mycket nära mannen och hustrun innan de varsnade henne. Troy hade vänt sig mot giggen för att stiga upp i den igen, och medan han satte foten på fotsteget gick kvinnan förbi bakom honom.
Fastän de överskyggande träden och den nalkande kvällen höljde dem i mörker, kunde Bathseba se tydligt nog för att urskilja huru ytterst eländig kvinnans dräkt var, och huru sorgset hennes ansikte.
»Kan herrn säga vilken tid på kvällen de stänger fattighuset i Casterbridge?»
Kvinnan sade dessa ord till Troy över hans axel.
Troy spratt synbart till vid ljudet av hennes röst; men han tycktes återfå tillräcklig självbe-
