112
härskning för att avhålla sig från att ge efter för sin impuls att plötsligt vända sig om och se på henne. Han sade långsamt:
»Jag vet inte.»
Då kvinnan hörde honom tala, såg hon hastigt upp, betraktade hans ansikte från sidan, och igenkände soldaten under lantmannens dräkt. Hennes ansikte förvandlades av ett uttryck som innebar både glädje och smärta. Hon uppgav ett hysteriskt skrik, och föll till marken.
»Åh, stackars liten!» utropade Bathseba och ämnade genast stiga av.
»Stanna där du är och passa på hästen!» sade Troy befallande, i det han kastade åt henne tömmarna och piskan. »Kör uppför backen, jag sköter om kvinnan.»
»Men jag —.»
»Hör du inte? Tjopp — Poppet!»
Hästen, giggen och Bathseba foro vidare.
»Hur i världen kommer dn hit? Jag trodde du var långt härifrån eller död! Varför har du inte skrivit till mig?» sade Troy till kvinnan, med sällsamt mild men brådskande stämma, då han lyfte upp henne.
»Jag tordes inte.»
»Har du pengar?»
»Nej, inga.»
»Herre Gud — jag önskar jag hade mer att ge dig. Här — du lilla stackare — det är ju nästan ingenting. Det är var styver jag har kvar. Jag
