FYRTIONDE KAPITLET
På landsvägen till Casterbridge
En lång tid vandrade kvinnan vidare. Hennes steg blevo allt svagare, och hon spände blicken för att se fram längs den tomma vägen, som nu blev otydlig i kvällens dunkel. Slutligen förbyttes hennes gång till ett långsamt vacklande, och hon öppnade en grind som ledde in till en höstack. I skydd av denna slog hon sig ner och somnade omedelbart.
När kvinnan vaknade fann hon sig mitt i djupet av en månlös och stjärnlös natt. Ett tungt och oavbrutet molntäcke sträckte sig där ovan och utestängde varje skymt av himlen; och ett fjärran ljussken som hängde över staden Casterbridge syntes på det mörka valvet; dess skimmer föreföll ännu ljusare på grund av motsatsen mot det omgivande mörkret. Mot detta veka, svaga sken vände kvinnan sina ögon.
»Kunde jag bara komma dit!» sade hon. »Möta honom i övermorgon — Gud hjälpe mig! Kanske jag är i min grav innan dess!»
En herrgårds ur långt borta i det stora mörkrets djup slog timmen — ett — med svag och dämpad ton. Efter midnatt är det som om klockor-
