in över grinden, öppnade den och gick in. Nära ingången stod en rad vedknippor, bundna och obundna, jämte stakar av alla storlekar.
Under några sekunder stod vandrerskan där med den spända stillhet som röjer att den är, icke slutet, utan blott ett uppehåll i en föregående rörelse. Hennes hållning var en lyssnandes, antingen hon lyssnade efter ett ljud i yttervärlden, eller till tankarnas inbillade, inre tal. En noggrann granskare kunde ha varsnat att det senare alternativet var det riktiga. Vad som följde visade dessutom att hon på ett egendomligt sätt övade sin uppfinningsförmåga på den specialitet som tillhör Jacquet Droz, den skicklige tecknaren av mekaniska ersättningar för människokroppens olika lemmar.
Med tillhjälp av ljusskenet från Casterbridge och sina händers känselsinne utvalde kvinnan två störar ur högen. Dessa störar voro nästan raka till en höjd av tre eller fyra fot, där de vardera grenade sig till ett slags högaffel i form av bokstaven Y. Hon satte sig, putsade bort de små övre kvistarna och bar de sålunda iordningställda högafflarna ut på landsvägen, där hon placerade en av dem under vardera armen såsom en krycka. Hon provade dem, vågade slutligen stödja hela sin kroppstyngd på dem — den var inte stor — och svängde sig med deras tillhjälp framåt. Flickan hade skaffat sig en verklig hjälp.
Kryckorna motsvarade väl sitt ändamål. Trampet av hennes fötter och störarnas klapprande mot
