10
»Jag tror inte att han är så dålig som folk gör honom.»
»Han är inte alls dålig… Jag arma stackare, vad jag är svag» kved hon helt slappt och tillintetgjort, utan att bry sig om Liddys närvaro. »Åh vad jag önskar att jag aldrig hade sett honom! Kärlek är ett sådant kval för kvinnorna alltid. Jag skall aldrig förlåta Gud att han har gjort mig till kvinna, och svårt får jag nu betala för den hedern att ha ett vackert ansikte» Här hämtade hon sig och vände sig plötsligt till Liddy. »Kom ihåg, Lydia Smallbury, att om du någonstans upprepar ett enda ord av vad jag har sagt dig bakom den här stängda dörren, så tror jag dig aldrig mer eller litar på dig eller håller av dig eller har dig att stanna hos mig ett enda ögonblick — inte ett enda ögonblick!»
»Jag ämnar visst inte upprepa någonting,» sade Liddy med en kvinnlig värdighet över sin diminutiva gestalt; »men jag ämnar inte stanna hos er. Och om ni vill, så går jag när skörden är slut, eller ännu den här veckan, eller i dag… Jag tycker inte att jag förtjänar att bli så där bemött och uppgrälad för ingenting!» avslutade den lilla kvinnan storslaget sitt andragande.
»Nej, nej, Liddy, du måste stanna!» sade Bathseba, i det hon sänkte sig från högdragenhet till bönfallande med nyckfull inkonsekvens. »Du skall inte bry dig om att jag är i de här tagen just nu. Du är inte som en tjänarinna — du är som en vän för mig. Hå hå — jag vet inte vad jag tar mig till
