ljud, en rävs gläfsande, vars tre ihåliga toner återkommo efter minutslånga mellanrum, med precisionen hos en begravningsklämtning.
»Mindre än en mile!» mumlade kvinnan. »Nej; mera,» tillade hon efter en paus. »Det är en mile till stadshuset, och min viloplats är i andra änden av Casterbridge. Litet över en mile, så är jag där! Efter ett uppehåll talade hon igen. »Fem eller sex steg för var meter — sex kanske. Jag har att gå sjuttonhundra meter. Hundra gånger sex, sexhundra. Sjutton gånger det. Åh, Herre, var mig nådig!»
Stödjande sig på störarna gick hon framåt, i det hon förde först ena armen framåt med dess stör, sedan den andra, och sedan stödde sig på dem medan hon släpade fram fötterna under dem.
Denna kvinna var inte böjd för monologer; men upphetsade känslor förminska de svagas karaktärsdrag, lika visst som de förhöja de starkas. Hon tillade i samma ton: »Jag skall inbilla mig att slutet är fem järnstolpar härifrån och inte mera; då orkar jag gå förbi dem.»
Detta var en praktisk tillämpning av den principen att en till hälften hycklad och konstlad tro är bättre än ingen tro alls.
Hon tog sig fram förbi fem järnstolpar i stängslet och stödde sig mot den femte.
»Nu går jag förbi fem till och inbillar mig att slutet är vid den nästa femte. Det orkar jag.»
Hon tog sig fram förbi fem till.
»Bara fem till.»
Hon tog sig fram förbi fem till.
