tillryggaläggas av en obemärkt mänsklig varelse, övervägdes i hennes överhetsade hjärna och övergavs såsom omöjlig. Hon tänkte på käppar, på hjul, på att krypa — till och med på att rulla. Men ansträngningen vid de två sistnämnda färdesätten var större än vid att gå upprätt. Hennes uppfinningsförmåga var slut. Hopplösheten hade kommit över henne till sist.
»Nu går det inte längre,» viskade hon och slöt ögonen.
Ur skuggstrimman på motsatta sidan av vägen tycktes en del av skuggan lösgöra stig och röra sig tills den isolerades mot den bleka vitheten å landsvägens yta. Den gled ljudlöst fram mot den vilande kvinnan.
Hon blev medveten om någonting som snuddade vid hennes hand; det var mjukhet, det var värme. Hon öppnade ögonen, och föremålet vidrörde hennes ansikte. En hund slickade hennes kind.
Det var en stor, tung och lugn hund; den stod mörkt mot den låga horisonten och minst två fot högre än hennes ögons nuvarande läge. Om det var en newfoundländare, en dogg, en blodhund eller något annat var omöjligt att säga. Han tycktes vara av en alltför sällsam och hemlighetsfull natur för att tillhöra någon varietet i den populära nomenklaturen. Då han sålunda inte kunde inordnas i någon ras, var han ett abstrakt förkroppsligande av hundars storhet — ett förverkligande av allt gemensamt för stora hundar i allmänhet. Mörkret, i sin sorgsna, allvarliga och välvilliga
