122
egenskap, utan dess dolska och grymma sidor, hade tagit form i denna gestalt. Mörkret skänker de små och vardagliga i människosläktet poetisk förmåga — till och med denna lidande kvinna klädde sin tanke i en gestalt.
I sitt liggande läge såg hon upp till honom just såsom hon i flydda tider i stående ställning hade sett upp till en man. Djuret,lika hemlöst som hon, drog sig aktningsfullt ett steg eller två tillbaka då kvinnan rörde på sig, och då han såg att hon inte jagade bort honom, slickade han hennes hand ännu en gång.
En tanke rörde sig inom henne som en blixt. »Kanske jag kan begagna honom — då går det!»
Hon pekade åt Casterbridge till, och hunden tycktes missförstå henne: han sprang vidare. Då märkte han att hon inte kunde följa; han kom tillbaka och gnällde.
Höjdpunkten i kvinnans sällsamma, förtvivlade ansträngningar av sin uppfinningsförmåga nåddes då hon flämtande reste sig i framhukad ställning, slog sina båda små armar kring hundens hals, stödde sig stadigt emot honom och mumlade uppmuntrande ord. Med förtvivlan i hjärtat bar hon munterhet på läpparna, och sällsammare än att den starke behövde den svagas uppmuntran, var, att den svagas munterhet så väl stimulerades av hennes förtvivlan. Hennes vän rörde sig långsamt framåt, och hon rörde sig framåt vid hans sida med små trippande steg, i det hälften av hennes vikt uppbars av djuret. Stundom sjönk hon ner,
