Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/125

Den här sidan har korrekturlästs
123

såsom hon hade sjunkit då hon gick rak, då hon gick på kryckor, då hon stödde sig mot järnstaketet. Hunden, som nu fullkomligt förstod hennes strävan och hennes oförmåga, var alldeles förtvivlad vid dessa tillfällen; han drog i hennes kläder och sprang framåt. Hon ropade honom alltid tillbaka då, och man kunde nu hava iakttagit att kvinnan lyssnade efter mänskliga ljud blott för att undvika dem. Det var tydligt att hon hade ett ändamål i sikte med att hemlighålla sin tillvaro på landsvägen och sitt övergivna tillstånd.

Deras färd var naturligtvis mycket långsam. De nådde den yttersta delen av staden, och Casterbridges lyktor lågo framför dem såsom fallna Plejader, då de vände av åt vänster längs den täta skuggan i en öde aveny av valnötsträn och sålunda kringgingo den. Sålunda passerades den och målet nåddes.

På detta efterlängtade ställe utanför staden höjde sig en pittoresk byggning. Ursprungligen hade den varit blott en boningsstuga för folk. Skalet hade varit så tunt, så utan utväxter och så tätt draget jämsmed det beviljade anslaget, att den hemska prägeln av vad det innehöll syntes igenom det, såsom ett lik synes under svepningen.

Då tycktes naturen känna sig kränkt och började arbeta. Massor av murgröna växte upp och överhöljde fullständigt murarna, tills huset liknade en klosterkyrka; och det upptäcktes att utsikten från dess framsida, över Casterbridges skorstenar, var en av de härligaste i hela landet. En