Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/126

Den här sidan har korrekturlästs

124

greve i grannskapet sade en gång att han gärna skulle ge bort en årsinkomst för att vid sin egen dörr ha den utsikt som invånarne därinne hade vid sin — och invånarne därinne skulle säkert också gärna ha givit bort utsikten om de hade fått årsinkomsten i stället.

Denna stenbyggning bestod av en central kärna och två flyglar, på vilka skiltvakt hölls av några smäckra skorstenar, som nu ylade sorgset i den långsamma vinden.

I dess vägg fanns en dörr, och vid dörren en klocksträng av nedhängande ståltråd. Kvinnan reste sig så högt hon kunde på sina knän, och lyckades nätt och jämt nå handtaget. Hon drog i det och föll framstupa i krökt ställning, med ansiktet mot barmen.

Klockan närmade sig sex, och ljud av rörelse kunde förnimmas inifrån den byggnad som utgjorde fridens hamn för denna uttröttade själ. En liten dörr invid den stora öppnades, och en man syntes därinne. Han upptäckte den flämtande högen av trasor, gick in tillbaka efter ljus och återvände. Han gick ännu engång in och återvände med två kvinnor.

Dessa upplyfte den förkrossade och hjälpte henne in genom dörren. Sedan stängdes den av mannen.

»Hur kom hon hit»? sade den ena kvinnan.

»Det vete Gud,» sade den andra.

»Där är en hund utanför,» mumlade den utmattade vandrerskan. »Vad blev det av honom? Han hjälpte mig.»