tillbaka för att låta någon blicka in i sin själ, såsom han nu gjorde. »Nå, tänk om det nu vore för kapplöpningarna som jag behöver dem?» sade han.
»Åh Frank!» svarade Bathseba, och hennes ord innehöllo volymer av böner. »Det är bara några veckor sedan du sade att jag var dig mycket kärare än alla andra nöjen tillsammans, och att du ville ge bort dem alla för mig; och nu vill du inte försaka det här, som snarare är en pina än ett nöje? Gör det, Frank. Kom, låt mig förtjusa dig med allt vad jag kan — med vackra ord och vackra blickar och allting jag kan hitta på — så att du stannar hemma. Säg ja åt din hustru — säg ja!»
De ömmaste och mjukaste sidorna i Bathsebas natur framträdde i denna stund — framträdde impulsivt för att bli mottagna av honom, utan någon av alla de förklädnader och försvarsåtgärder som varsamheten i hennes karaktär alltför ofta kastade över dem. Få män kunde ha motstått det skälmska och dock bönfallande uttrycket i det vackra och värdiga ansiktet, då det kastades litet tillbaka och åt sidan i den välkända ställning som uttrycker mera än de ord som åtfölja den, och som tyckes ha blivit skapad enkom för dessa särskilda tillfällen. Om kvinnan inte hade varit hans hustru, skulle Troy ögonblickligen ha dukat under; såsom det nu var, tyckte han att han inte längre ville föra henne bakom ljuset.
»Det är inte alls för kapplöpningsskulder jag behöver de pengarna,» sade han.
»Varför är det då?» frågade hon. »Du plågar
