se'n det här gräsliga lidandet har börjat tynga och slita på mitt hjärta! Hur skall det gå med mig? Jag får väl alltjämt blott större sorger och bekymmer. Jag undrar ibland om jag ännu blir tvungen att dö på fattighuset. Ensam är jag då tillräckligt, det skall Gud veta!»
»Jag bryr mig inte om nå'nting, och jag skall inte lämna er!» snyftade Liddy, i det hon impulsivt räckte sina läppar mot Bathsebas och kysste henne.
Och så kysste Bathseba Liddy, och så var allt bra igen.
»Jag gråter inte ofta, säg, Lidd? men du har fått tårar att komma i mina ögon,» sade hon, i det ett leende strålade fram mellan tårarna. »Försök att tycka att han är en bra karl, vill du inte, snälla Liddy?»
»Det vill jag visst, fröken.»
»Han är på sätt och vis en stadig karl med ett vilt sätt, ser du, och det är bättre än att vara vild med ett stadigt sätt, liksom somliga andra. Jag är rädd att jag själv är sådan. Och lova mig att hålla min hemlighet — säg Liddy! Och låt dem inte få veta att jag har gråtit för hans skull, för det är så rysligt för mig och gör honom ingen nytta, stackars karl!»
»Inte skall själva döden få mig att säga ett ord om en sak, fröken, om jag inte själv vill det; och jag skall alltid vara er vän, svarade Liddy energiskt, och lät på samma gång några små tårar stiga upp i sina egna ögon; inte för att de voro särskilt
