138
har det gått så där med Fanny?» sade Bathseba tankfullt. »Jag önskar jag hade vetat av det tidigare. Jag trodde hon var långt, långt borta. Sedan hur lång tid var hon där?»
»Hade bara varit där en eller ett par da'r.»
»Jaså! — då hade hon inte bott där såsom vanligt fattighjon?»
Nej. Först for hon bort och bodde i en garnisonsstad i andra änden av Wessex, och se'n dess har hon levat på sömnad i Melchester i flera månaders tid, hos en mycket aktningsvärd änkefru, som tar emot så'nt slags arbete. Hon kom nätt och jämt fram till fattighuset söndag morgon tror jag, och här och där tror man att hon hade spatserat till fots dit vart enda steg, hela vägen från Melchester. Varför hon lämnade sin plats där är mer än jag kan säga, för det vet jag inte, och ljuga har jag ingen lust till att göra. Det är hela historien i korthet, frun.»
» — Ah-h!»
Aldrig har en diamant skiftat hastigare från rött till vitt än den unga hustruns ansikte medan detta utrop undslapp henne i en långt utdragen suck. »Gick hon ensam längs vår stora landsväg?» sade hon plötsligt med en ivrig och orolig röst.
»Jag tror hon gjorde så… Frun, skall jag ropa på Liddy? Ni mår visst inte bra, frun? Ni ser ut som en lilja — så blek och vanmäktig!»
»Nej, ropa inte Liddy; det är ingenting. När kom hon förbi Weatherbury?»
»Sista lördagsnatten.»
