140
ansiktet på sitt gamla allvarliga sätt. Jag blev mycket bedrövad och så sade jag: ’Jaså! — nå, hur dog hon då?’ — ’Jo, hon dog på Casterbridges fattighus’, sade han; ’och kanske det inte är så viktigt med hur hon dog. Hon kom till fattighuset tidigt på söndagsmorgonen, och så dog hon på eftermiddagen — det är klart nog.’ Sedan frågade jag vad hon hade haft för sig på senare tider, och då vände herr Boldwood sig om mot mig och slutade upp att peta om en tistel med änden av sin käpp. Och han berättade att hon hade levat på sömnad i Melchester, såsom jag berättade er, och att hon gick därifrån i slutet av förra veckan, och kom här förbi i skymningen på lördagskvällen. Så sade de att det var bäst att jag gav er en vink om hennes död, och så gick de. Hennes död kan ha kommit av att hon fick vara så länge ute i den kalla nattvinden, vet frun; för folk brukade säga att hon nog till sist skulle dö av bleksot: hon brukade hosta illa om vintrarna. Men det är just inte så viktigt att ta reda på numera, för nu är det Över.»
»Har ni inte alls hört någon annan förklaring?» Hon såg så skarpt på honom att Josephs ögon veko undan.
»Inte ett ord, matmor, det försäkrar jag!» sade han. »Knappast någon människa vet av den här nyheten i hela socknen ännu.»
»Jag undrar varför Gabriel inte kom med det budet själv. Han brukar annars bjuda till att få träffa mig i de allra minsta och obetydligaste ären-
