Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/144

Den här sidan har korrekturlästs

142

»En dag talade jag om det för honom och frågade om han kände Fannys käresta. Han svarade: ’Åh javisst, han kände den unge mannen lika väl som sig själv, och där fanns ingen karl i regementet som han tyckte bättre om’.»

»Jaså, sade han det, vad?»

»Ja, och så sade han att det var en så stor likhet mellan honom själv och den där unge mannen, att folk ibland tog miste på —»

»Liddy, för Guds skull, prata inte mera!» sade Bathseba, med den nervösa häftighet som vållas av plågsamma upptäckter.