144
lastad med grenar och blomrnor, vilken färdades upp mot denna sida av byggningen. Medan klockspelet ännu framstammade några brutna ljud av »Malbrook», ringde Joseph Poorgrass på dörrklockan, och mottog order att låta sin kärra backa upp rot den höga dörren i gaveln. Sedan öppnades denna dörr, en enkel likkista av askträ sköts långsamt ut och lades av två karlar i parkumskläder längs mitten av fordonet.
Sedan steg en av karlarna fram till kistans sida, framtog ur fickan ett kritstycke, och skrev på locket ett namn och ett par andra ord, med stora slarviga bokstäver. (Vi tro att sådant numera sker med mindre okänslighet, i det man anskaffar en plåt för ändamålet.) Han täckte över det hela med ett svart kläde, luggslitet men anständigt, kärrans bakstycke sattes på sin plats igen, den ena av karlarna överräckte ett intyg över registreringen åt Poorgrass, och båda gingo tillbaka in genom dörren, som de stängde efter sig. Deras förbindelser med den döda, hur korta dessa än varit, voro nu för evigt förbi.
Nu placerade Joseph blommorna såsom han blivit anbetalld att göra, och de gröna bladen omkring blommorna, tills det var svårt att ana vad kärran innehöll; han klatschade med piskan, och den rätt prydliga begravningsvagnen begav sig nedför backen och längs vägen till Weatherburry.
Eftermiddagen färdades långsamt sin bana fram; Poorgrass tittade åt höger, åt havet till, medan han vandrade vid sidan av sin häst, och såg un-
