derliga moln samt rullar av dimma välla fram över de långa höjdkammar som avgränsa landskapet på detta håll. Nu kommo de i än större mängder, och smögo lättjefullt över de mellanliggande dalarna, och längs de vittrade papperslika hällarna å morasens och flodernas stränder. Sedan sammanslöto sig deras våta svampiga former över himlavalvet. Det var ett plötsligt uppväxande av atmosfäriska champignoner, som hade sina rötter i det närbelägna havet, och vid den tid då häst, karl och lik foro in i Yalbury Storskog, hade dessa tysta byggnadsverk av en osynlig hand upphunnit dem, och de voro helt och hållet kringslutna därav. Detta var höstdimmornas första ankomst, och den första dimman av en hel serie.
Luften var såsom ett plötsligt bländat öga. Vagnen och dess last rullade inte längre på den horisontala yta, som skiljer en genomskinlig atmosfär från den ogenomskinliga marken. Den var inbäddad i en elastisk kropp av samma entoniga, genomgående blekhet. Där var ingen skönjbar rörelse i luften, icke en synlig vattendroppe föll på ett enda av bokarnas och björkarnas löv eller på tallarnas barr i skogen på ömse sidor. Träden stodo i en hållning av uppmärksamhet, som om de trånfullt längtade efter att en vind skulle komma och gunga dem. En plågsam stillhet hängde över hela nejden — så fullständig, att vagnshjulens raspande föreföll som ett stort buller, och varje litet prassel, som annars skulle ha förblivit obemärkt utom om natten, tydligt individualiserades.
10 — Thomas Hardy II
