146
Joseph Poorgrass såg sig om, såg på sin sorgliga frakt, som otydligt skymtade under det blommande viburnum, och sedan på det ogenomträngliga töcknet mellan de höga träden på vardera sidan, otydliga, skugglösa och spöklika 1 sin gråa entonighet. Han kände sig allt annat än munter, och önskade att han hade sällskap åtmnstone av ett barn eller en hund. Han höll stilla och lyssnade. Inte ett fotsteg, inte ett vagnshjul var hörbart i hela omnejden, och dödstystnaden avbröts endast av att en tung vattendroppe föll från ett träd genom grönskan som smyckade stackars Fannys kista, vilken den träffade med en skarp knäpp. Vid denna tid hade dimman mättat träden med fukt, och detta var det första tecknet att deras överfyllda kronor började drypa av vatten. Det ihåliga genljudet av dess fall påminte formannen på ett plågsamt sätt om den obarmhärtige Förintaren. Nu följde snart en droppe till, och sedan två eller tre. Snart var det ett oavbrutet knäppande av dessa tunga droppar på de vissna löven, på landsvägen och på de resande. De närmaste grenarna skrudades av misten med ålderstigna gubbars gråa färg, och bokarnas roströda blad voro behängda med likadana droppar, såsom ett rödbrunt hår med diamanter.
En liten by låg vid sidan av vägen, just bortom denna skog; den hette Roy-town, och där fanns det gamla värdshuset Bockhuvudet. Det var ungefär halvannan mile från Weatherbury, och i diligensernas bästa tid hade det varit ett ställe där
