148
Det var en lättnad för Joseph när den vänliga skylten kom inom synhåll; han hejdade sin häst omedelbart bredvid den och skred till uppfyllande av en länge närd avsikt. Hans mod höll på att helt och hållet sippra ut ur honom. Han vände hästens huvud mot den gröna vägkanten och gick in för att ta sig en mugg öl.
Då han gick ner i värdshusets kök, vars golv låg ett trappsteg lägre än gången, vilken i sin tur var ett trappsteg lägre än landsvägen utanför, vad fick Joseph väl se till fägnad för sina ögon, om ej två kopparfärgade runda föremål, som omisskännligen företedde Jan Coggans och Mark Clarks anletsdrag. Dessa ägare till de ivrigaste finsmakarsvalg i trakten, åtminstone bland aktningsvärt folk, sutto nu ansikte mot ansikte vid ett trebent cirkelrunt bord, försett med järnkant för att hindra koppar och krus att av misstag kastas till golvet av någons armbåge; man kunde ha förliknat det hela med en nedgående sols och en fullmånes skinande vis-à-vis mot varandra tvärsöver jordklotet.
»Nå men det är ju grannen Poorgrass!» sade Mark Clark. »Jag tycker inte att ert ansikte bär något gott vittnesbörd om er matmors matordning, Joseph.»
»Jag har haft en mycket blek reskamrat under de sista fem mile'n,» sade Joseph, och tillät sig en rysning som dämpades av hans resignation. »Och sanningen att säga, det började ta på mig. Jag försäkrar er att jag inte har sett färgen på mat eller
