har tagit alla trevliga gamla vanor — ta mej tusan, det har den!»
»Seså, nu måste jag nog ge mig av igen,» sade Joseph.
»Nå nå, Joseph; struntprat! Den stackars människan är ju död, är hon icke? och vad har ni då för en brådska?»
»Nåja, jag hoppas att Försynen inte blir ond på mig för mina gärningar då,» sade Joseph och satte sig igen. »Jag har haft mina svaghetsstunder på sista tiden, det är sanning, det. Jag har varit påstruken redan en gång den här må'n, och jag var inte i kyrkan i söndags, och jag svor en eller ett par gånger i går, så att jag vill inte gå längre än rådligt är. Nästa liv är ändå nästa liv, och man får inte förspilla det med sitt lättsinne.»
»Jag tror ni hör till Metodistkapellet, Joseph, det tror jag.»
»Nej nej; så långt går jag ändå inte.»
»För min egen del,» sade Coggan, »så tror jag fullt och fast på engelska kyrkans lära.»
»Ja, det gör jag min själ också,» sade Mark Clark.
»Jag vill inte skryta med mig själv, det vill jag inte,» fortsatte Coggan, med den böjelse för att avhandla principfrågor, som hör maltdryckerna till. »Men aldrig har jag ändrat en enda trossats: jag har hållit mig så troget som ett plåster till den gamla tro som jag är född uti. Ja, det kan man säga till kyrkans försvar, att man kan höra till kyrkan och ändå få stanna kvar på sitt trevliga gamla värdshus, och inte behöva bråka och undra
