Nej, grannar, när var eviga en av mina potatisar blev frusen, så var det vår pastor Thirdly som gav mig en säck till utsäde, fast han knappt hade tillräckligt för sitt eget behov och inga pengar att köpa andra. Om inte han hade varit, skulle jag inte ha haft så mycket som en potatis att sätta i min täppa. Och hur tycker ni jag skulle kunna omvända mig efter det där? Nej, jag vill hålla fast vid den sida dit jag hör; och har vi orätt så låt gå: då vill jag falla med de fallna!»
»Det är rätt sagt — mycket rätt sagt,» anmärkte Joseph. — »Men, gubbar, nu måste jag ge mig av: så sant jag lever, det måste jag. Pastor Thirdly står och väntar vid kyrkogårdsgrinden, och den där kvinnan ligger där ute i kärran och väntar.»
»Joseph Poorgrass, var inte så där ynklig! Inte blir pastor Thirdly arg. Han är en hygglig karl; han har sörjt för mig med uppbyggelseböcker i åratal, och jag har konsumerat en hel mängd av dem under loppet av ett långt och dystert liv; men aldrig har han klagat över utgiften. Sitt ner.»
Ju längre Joseph Poorgrass dröjde, dess mindre oroades hans sinne av de plikter som ålågo honom denna eftermiddag. Minuterna gledo oräknade förbi, tills aftonens skuggor började märkbart fördjupas, och tills de trennes ögon blott voro glindrande punkter i mörkret. Coggans ur slog sex i hans ficka med sina vanliga stilla små toner.
I detta ögonblick hördes hastiga steg i förstugan, och dörren öppnades för att insläppa Gabriel
