Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/156

Den här sidan har korrekturlästs

154

Oaks skepnad, som följdes av tjänsteflickan på värdshuset, vilken bar ett ljus. Han såg strängt och länge på det ena långa och smala ansiktet samt på de två runda ansiktena av dem som sutto där förut; de tre påminte om formerna på en fiol och två sängvärmare, Joseph Poorgrass blinkade och drog sig flera tum åt bakgrunden till.

»Så min själ, jag skäms för er; det är skamlöst, Joseph, skamlöst!» sade Gabriel harmset. »Coggan, ni kallar er själv en karl, och vet inte bättre än att bära er åt så här.»

Coggan såg upp mot Oak med en obestämd blick, ity att än det ena, än det andra av hans båda ögon öppnade sig och slöt sig på eget initiativ och vid olika tillfällen, alldeles som om de ej varit kroppsdelar utan oberoende personligheter med fallenhet för var sin middagslur.

»Bli inte så där häftig, herde!» sade Mark Clark med en förebrående blick mot ljuslågan, som tycktes äga drag av särskilt intresse för hans ögon.

»Ingen kan skada ett dött kvinnfolk,»sade Coggan till sist med noggrannheten av en maskin. »Allt som kunde göras för henne, det gjordes medan hon levde — nu är hon utom vårt räckhåll; och varför skall en karl ställa till en faslig brådska för ett livlöst stoft som varken kan känna eller se, och som ändå inte det ringaste vet vad man har för sig med henne? Om hon vore i livet så skulle jag vara den första att hjälpa henne. Om hon nu behövde mat och dryck skulle jag nog betala för henne, blankt i bordet. Men nu är hon död, och om vi skyndar