hur mycket som helst, så blir hon nog inte levande ändå. Det kvinnfolket är utom räckhåll för oss — det är bortkastad tid att sköta om henne: vad, skall vi syssla med sådana onödigheter? Drick, herde, och låt oss vara vänner, för snart skall vi gå samma väg som hon.»
»Det kan så vara,» tillade Mark Clark energiskt och började genast dricka för att inte förlora tillfället därtill genom den åsyftade händelsen, medan Jan under tiden tolkade återstoden av sina tankar i sång:
»I morgon dag, i morgon dag!
Och så länge jag lever i frid och fröjd,
Så vill jag ock dela min kaka förnöjd
Med vänner och bröder som tänka som jag!
Och bliver jag böjd
Av ödets slag,
Så dela de med sig i morgon dag,
I morgon dag, i mor —
»Sluta upp med det där trumpetandet, du Jan!» sade Oak; sedan vände han sig mot Poorgrass: »Vad er beträffar, Joseph, med era ruskiga olater och förbannat gudsnådliga fasoner, så är ni jämt opp så full som ni kan rymma.»
»Nej, nej, herde Oak! Hör på vad jag har att säga, herde. Det enda som är på tok med mig är att jag lider av en åkomma — det är ett så kallat multiplicerande öga, och det är bara därför som ni ser mig dubbel — jag menar, som jag ser er dubbel.»
