156
»Ett multiplicerande öga är en farlig sak,» sade Mark Clark.
»Jag brukar alltid få ett anfall av det när jag har suttit en liten stund på något värdshus,» sade Joseph Poorgrass milt. »Ja, jag ser två av alla slag, vart efter sin art, som om jag vore en helig man på konung Noaks tid och såge dem gå in i arken … J-j-j-Ja-ha!» tillade han, mycket rörd vid tanken att han egentligen inte kunde komma till sin rätt och gjutande tårar; »jag är nog för god för England. Jag borde rätteligen ha levat i Genesis, likasom de andra offrets män, och då skulle de nog inte ha skällt mig f-f-fyllbult så där!»
»Jag önskar att ni skulle visa er som en duktig karl, och inte sitta där och lipa!»
»En duktig karl? … Ne-nej! låt mig saktmodigt fördraga att bliva kallad fyllbult — låt mig vara en man med ångerfullt förkrossade knän — ja det vill jag! Jag vet att jag alltid säger ’Om Gud så vill’ innan jag gör någonting, från begynnelsen allt intill änden av all min gärning, och tager emot den försmädelse som följer av en sådan helgelse. Ack ja!… Men nog kan jag väl vara en duktig karl ändå? När haver jag någonsin låtit den stoltes häl lyfta sig emot min rygg utan att manligen klaga att jag frågar om det är rätt att göra så? Det frågar jag bara?»
»Det kan ingen säga nej till, tappre Poorgrass,» medgav Jan.
»Aldrig har jag låtit sådant hända utan motsägelse! Och ändå kommer fårherden och säger
