Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/159

Den här sidan har korrekturlästs
157

tvärtemot ett sådanl rikligt vittnesbörd, att jag inte är en duktig karl! Nå, det haver väl sin övergång; döden är en mäktig förlossare!»

Då Gabriel insåg att ingen av de tre var i stånd att åtaga sig att köra kärran till dess rätta destinationsort, svarade han intet, utan stängde igen dörren om dem och gick bort dit där fordonet stod allt otydligare skönjbart i denna fuktiga timmes töcken och mörker. Han drog hästens huvud ifrån den vidsträckta fläck av gräs, som den hade avbetat, jämkade grenarna tillrätta över kistan, och körde vidare genom den obehagliga natten.

Det hade småningom blivit känt i byn att det lik som skulle föras dit och begravas samma dag utgjorde de dödliga kvarlevorna av den stackars Fanny Robin, som hade följt Elvte Regementet. från Casterbridge till Melchester och ännu längre. Men tack vare Boldwoods tystlåtenhet och Oaks storsinta förtegenhet, hade den älskare hon följt aldrig identifierats med Troy. Gabriel hoppades att hela sanningen inte skulle komma ut förrän flickan åtminstone legat i graven i några dagars tid, då kyrkogårdens mull och tidens inverkan, samt en känsla av att händelserna någorlunda hade anförtrotts åt glömskan, kunde avtrubba udden av vad deras avslöjande med ty åtföljande illvilliga anmärkningar kunde ha inneburit för Bathseba just nu.

Vid den tid då Gabriel nådde den gamla herrgårdsbyggnaden där hon bodde, och som låg på hans väg till kyrkan, var det alldeles mörkt. En