158
man kom ut genom grinden och sade genom dimman, som hängde mellan dem såsom ett utblåst mjölstoft:
»Är det Poorgrass med den döda?»
Gabriel igenkände pastorns stämma.
»Den döda är här, herr pastor,» sade Gabriel.
»Jag har just varit inne för att fråga fru Troy om hon kunde säga mig orsaken till dröjsmålet. Jag är rädd att det nu är för sent för begravningen, om den skall äga rum på tillhörligt sätt. Har ni intyget från fattigvårdsregistret?»
»Nej,» sade Gabriel. »Jag tror nog att Poorgrass har det; och han är på ’Bockhuvudet.’ Jag glömde att begära det av honom.»
»Nå, det är avgörande för saken. Vi måste uppskjuta begravningen till i morgon bittida. Liket kan föras till kyrkan, eller kan det lämnas här på lantgården och avhämtas av bärarne i morgon tidigt. De väntade mer än en timme, men nu har de gått hem.»
Gabriel hade sina skäl att anse det sistnämnda förslaget högst olämpligt, ehuru Fanny hade bott på lantgården i flera år under Bathsebas onkels livstid. Bilden av flera olyckliga möjligheter, som kunde uppstå genom detta tillvägagående, föresvävade honom. Men hans vilja kunde inte skipa lag, och han gick in för att fråga sin matmor om hennes önskningar i denna sak. Han fann henne i en ovanlig sinnesstämning: hennes ögon, då hon blickade upp mot honom, voro misstänksamma
