Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs

FYRTIOTREDJE KAPITLET

Fannys hämnd

»Behöver ni mig längre, matmor?» frågade Liddy vid en senare timme samma afton, då hon stod vid dörren med en ljusstake i handen och vände sig till Bathseba, som satt glädjelös och ensam i det stora förmaket vid den kalla årstidens första brasa.

»Inte mera i kväll, Liddy.»

»Jag skall sitta uppe och vänta på husbond, om ni vill, matmor. Inte är jag alls rädd för Fanny om jag bara får sitta i mitt eget rum och hålla ljuset brinnande. Hon var en sådan klen liten stackare att hennes ande nog inte skulle kunna spöka för någon om den också försökte.»

»Åh nej, nej! Gå du till sängs. Jag skall själv sitta uppe och vänta honom till klockan tolv, och om han inte har kommit då, så uppger jag att vänta honom och går till sängs, jag med.»

»Klockan är över halv tio nu.»

»Åh, är den det?»

»Varför sitter ni inte där uppe i övre våningen, matmor?»


11 — Thomas Hardy II