162
»Varför jag inte gör det?» sade Bathseba nedslaget. »För att det inte lönar sig, Liddy — här är en brasa.» Hon utbrast plötsligt i en impulsiv och upprörd viskning: »Har du hört sägas någonting underligt om Fanny?» Orden hade inte förr undsluppit henne än ett uttryck av outsäglig ånger flög över hennes ansikte, och hon utbrast i tårar.
»Nej — inte ett ord!» sade Liddy, betraktande den gråtande kvinnan med förvåning. »Vad är det som ni gråter så för, matmor; har någonting gjort er illa?» Hon kom fram till Bathsebas sida med ett ansikte fullt av medkänsla.
»Nej, Liddy — jag behöver dig inte längre. Jag vet inte varför jag har börjat gråta så på senare tider: jag brukade inte gråta förr. God natt.»
Då lämnade Liddy förmaket och stängde dörren.
Bathseha var olycklig och ensam. Hon var egentligen inte ensammare nu än före sitt giftermål; men hennes ensamhet då var lik den på en fjälltopp, och hennes ensamhet nu var lik den i ett fängelse. Och under de tvenne sista dagarna hade tillkommit de plågsamma, grubblande tankarna över hennes mans förflutna. Hennes vacklande denna kväll beträffande Fannys vilorum före begravningen hade förorsakats av en sällsam sammanblandning av impulser i Bathsebas inre. Man kunde törhända noggrannare bestämma det såsom ett beslutsamt uppror mot hennes fördomar, ett lösryckande från en lägre instinkt av obarmhärtighet, som hade velat avvända all medkänsla från
