166
het i dess centrum. Sådan önskade hon att hon kunde vara. Men visserligen plågades Oak heller icke av ovisshet i sitt hjärtas allra innersta angelägenhet, såsom hon i denna stund. Oak visste allt det angående Fanny, som hon längtade att få veta — därom kände hon sig övertygad. Om hon ginge till honom nu i detta ögonblick och sade endast dessa få ord: »Vad är sanningen i denna historia?» skulle han känna sig förpliktad av sin heder att säga henne det. Det vore en outsäglig lättnad. Intet vidare ordande vore nödvändigt. Han kände henne så väl att ingen sällsamhet i hennes uppförande skulle skrämma henne.
Hon kastade på sig en kappa, gick till dörren och öppnade den. Varje blad, varje kvist var stilla. Luften var ännu tung av fukt, ehuru något mindre tät än på kvällen, och ett jämnt droppande på de fallna löven under grenarna var nästan musikaliskt i sin lugnande entonighet. Det föreföll bättre att vara ute än inne, och Bathseba stängde dörren och vandrade långsamt nedför stigen tills hon kom fram mittemot Gabriels stuga, där han nu levde ensam, sedan han lämnat Coggans hus, där det blivit för trångt om utrymme. Där lyste ljus ur ett enda fönster, och det var i nedre våningen. Fönsterluckorna voro inte stängda, ej heller var någon skärm eller gardin dragen för fönstret, ty varken rån eller iakttagelse av utomstående var en olägenhet som kunde vålla invånaren i denna bostad något synnerligt omak. «Ja, där var Gabriel själv, som satt uppe: han läste. Från det
