metod som hade klarnat för henne i hallen med flammande tydlighet, genom att smyga sig uppför trapporna och genom att lyssna till tjänstflickornas tunga andedräkt och förvissa sig om att de sovo; genom att smyga sig ner igen, vrida om vredet till dörren till det rum där den unga flickan låg, och genom att fullt medvetet börja göra vad som, i fall hon hade tänkt sig möjligheten av en sådan handling i nattens mörker och ensamhet, skulle ha bragt henne att rysa; men nu, då den var utförd, var denna handling mindre förfärlig än det avgörande beviset på hennes mans skuld, vilket infann sig i samma stund då hon utan allt tvivelsmål lärde känna det sista kapitlet av Fannys historia.
Bathsebas huvud sjönk ned mot hennes bröst, och hennes andedräkt, som tillbakahållits av spänning, nyfikenhet och intresse, utandades nu i form av ett framviskat kvidande: »Oh — h!» sade hon, och det tysta rummet genljöd av denna suck.
Hennes tårar föllo snabbt invid de omedvetna tvenne i kistan: tårar av komplicerat ursprung, som knappast kunnat beskrivas utom försåvitt det även innebar en enkel sorg. Helt visst måste deras eld ha levat i Fannys stoft, då händelserna leddes så att hon fördes hit på detta naturliga, självfallna och dock effektfulla sätt. Att dö — det var den enda bragd som kunde förvandla förnedringen till upphöjelse, och det hade Fanny gjort. Och härtill hade ödet fogat detta möte i natt, vilket enligt Bathsebas vilda föreställning
