170
hade förbytt Fannys nederlag till seger, hennes förödmjukelse till triumf, hennes maktlöshet till härskande; och över Bathseba själv hade det kastat ett bjärt skimmer av hån, spritt över hela hennes omgivning ett ironiskt leende.
Fannys ansikte omramades av hennes gyllene hår; och nu fanns icke längre mycket rum för tvivel angående ursprunget av den lock som Troy ägde. I Bathsebas hetsade inbillning uttryckte det oskyldiga vita anletet ett otydligt triumferande medvetande av den smärta varmed hon nu vedergällde henne lika mot lika med hela skonslösheten i den mosaiska lagen: »Brännande för brännande; sår för sår; slag för slag.»
Bathseba ruvade över tanken att undfly sin nuvarande belägenhet genom ögonblicklig död, vilken, tyckte hon, ehuru det var en plågsam och fasansfull väg, likväl hade gränser för sin plåga och sin fasa, medan livets fasa och förnedring voro gränslösa. Men till och med denna plan att utplåna allt genom döden var blott en matt kopia av hennes rivals tillvägagående, utan de skäl som hade förhärligat hennes rivals beslut. Hon vandrade rastlöst fram och åter i rummet, såsom hon plägade när hon var upphetsad, med de hopknäppta händerna hängande ned framför henne, medan hon tänkte och delvis yttrade i brutna ord: »Åh, jag hatar henne, och ändå vill jag inte hata henne, ty, det är lågsint och elakt; och ändå hatar jag henne nog! Ja, antingen anden är villig eller inte, så envisas mitt kött att hata henne! … Om hon
