bara vore i livet, kunde jag ändå ha någon rätt att vara ond och grym mot henne; men att hysa hämndlystnad mot en stackars död kvinna, det återfaller på mig själv. O Gud, var mig nådig! Jag är så olycklig över allt detta!»
I detta ögonblick blev Bathseba så förfärad över sitt eget sinnestillstånd att hon blickade runt efter något slags tillflykt undan sig själv. Bilden av Oaks knäfall samma kväll kom för henne, och med kvinnans imitativa instinkt grep hon denna föreställning och beslöt att falla på knä, att be, om det vore henne möjligt. Gabriel hade bett; det ville hon också göra.
Hon knäföll bredvid kistan, täckte ansiktet med händerna, och en stund var rummet tyst som en grav. Antingen av en rent mekanisk orsak eller av en annan, när Bathseba steg upp var det med lugnad själ, och med ånger över de hatets instinkter som hade behärskat henne nyss.
I sin önskan att försona sin skuld tog hon blommor från en vas i fönstret och började ordna dem omkring den döda flickans huvud. Bathseba kände intet annat sätt att visa de döda sin medkänsla än att ge dem blommor. Hon visste inte hur länge hon upptogs av denna sysselsättning. Hon glömde tiden, livet, var hon var, vad hon sysslade med. Skrällen av dörrarnas stängande i vagnslidret på gården bragte henne åter till sig själv. Ett ögonblick senare öppnades och stängdes paraddörren, steg genljödo i hallen; hennes man visade sig vid rummets ingång, och han såg in uppå henne.
