172
Småningom uppfattade han scenen, stirrade på den med häpnad, som om han trott den vara en synvilla framkallad av någon djävulsk besvärjelsekonst. Bathseba, blek som ett upprätt lik, stirrade tillbaka på honom med samma vilda blick.
Så föga äro instinktiva gissningar frukten av en berättigad intuition, att Troy i detta ögonblick, då han stod med dörrvredet i handen, aldrig ett ögonblick tänkte på att sätta vad han såg i förbindelse med Fanny. Hans första otydliga tanke var att någon i huset hade dött.
»Nå — vad nu?» sade Troy förvirrad.
»Jag måste bort! Jag måste bort!» sade Bathseba mera till sig själv än till honom. Hon kom med uppspärrade ögon fram mot dörren för att skjuta honom undan och gå ut.
»Vad i Herrans namn är här å färde? vem har dött?» sade Troy.
»Jag kan inte säga det, låt mig gå ut. Jag måste få luft!» sade hon åter.
»Nej nej, stanna, jag ber!» Han grep hennes hand, och då tycktes viljekraften överge henne, och hon föll i ett tillstånd av fullkomlig passivitet. Han kvarhöll hennes hand, inträdde i rummet, och sålunda, hand i hand, nalkades Troy och Bathseba kistan.
Ljuset stod på ett skrivbord nära dem, dess sken föll neråt och upplyste tydligt de kallnade dragen hos både moder och barn. Troy såg på dem, släppte sin hustrus hand, allt klarnade för
