174
nad, lutade sig över Fanny Robin och kysste henne sakta, så som man kysser ett sovande barn då man vill akta sig för att väcka det.
Vid åsynen och ljudet av denna för henne olidliga handling störtade Bathseba fram mot honom. Alla de starka känslor som hade varit spridda över hennes tillvaro sedan hon hade förstått vad känsla är, tycktes samla sig i en enda våg. Omkastningen efter hennes harm och vrede ett ögonblick tidigare, då hon tänkte på sin heder, sin samhällsställning, på att en annan hade blivit mor och icke hon, var häftig och fullständig. Allt glömdes i den elementära och starka känsla som makan hade för sin make. Då hade hon sörjt över sitt förlorade oberoende — nu ropade hon högt emot brytandet av det band över vilket hon nyss klagade. Hon slog armarna omkring Troys hals och utbrast i den vildaste förtvivlan ur sitt innersta hjärtedjup:
»Nej — låt bli! Kyss dem inte! Åh, Frank, jag kan inte bära det — jag kan inte! Jag håller mer av dig än hon gjorde: kyss mig också, Frank — kyss mig! Frank! Du måste kyssa mig också!»
Det låg någonting så abnormt och förskräckande i den barnsliga smärtan, i enkelheten hos denna vädjan från en kvinna av Bathsebas läggning och oberoende, att Troy lösgjorde hennes tätt hopslutna armar från sin nacke och betraktade henne med förvirring. Det var ett så oväntat avslöjande av att alla kvinnor i grund och botten likna varandra, till och med om de i alla andra avseenden äro varandra så olika som Fanny och den han nu
