16
»Jag önskar ni inte hade en så stark känsla för mig, mumlade hon. »Det är ädelmodigt av er, och det är mer än jag förtjänar, men jag bör inte lyssna till det nu.»
»Lyssna till det? Vad tror ni då jag har att tillägga? Jag får er inte, det är ju nog. Ert brev var utomordentligt tydligt. Jag ber er inte lyssna till någonting — nej då.»
Bathseba var oförmögen att giva sin vilja någon bestämd riktning för att befria sig ur detta fruktansvärt pinsamma läge. Hon sade förvirrat: »God afton!» och ärnade fortsätta sin väg. Boldwood gick fram till henne, tungt och dystert.
»Bathseba — älskade — är det verkligen slut?»
»Ja det är slut.»
»Åh Bathseba — hav medlidande med mig!» utbrast Boldwood. »Min Gud, min Gud! så lågt, så outsägligt lågt har jag sjunkit — att tigga en kvinna om medlidande! Men den kvinnan är ni — är ni!»
Bathseba bevarade väl sin självbehärskning. Men hon kunde knappast framtvinga en klar röst för att yttra det som instinktlikt trängde sig upp till hennes läppar: »Det talet är föga hedrande för kvinnan!» Hon endast framviskade det, ty någonting outsägligt sorgfullt ej mindre än nedslående i skådespelet av en man, som så helt och hållet råkat i lidelsens våld, hade lamlagt hennes instinktiva böjelse för kvinnlig snarstuckenhet.
»Jag är ifrån mig över det här, jag är vansin-
