180
voro märkta med stora fläckar, röda som arteriellt blod, andra voro saffransgula, och ännu andra höga och smäckra, med skaft som makaroner. En del voro läderaktiga och av djup brun färg. Sänkan tycktes ett tillhåll för fördärv i stort och smått, i det omedelbara grannskapet av trevnad och hälsa, och Bathseba steg upp med en rysning över att hon tillbragt natten vid randen av ett så obehagligt ställe.
Nu hördes åter fotsteg längs landsvägen. Bathsebas nerver voro ännu viljelösa: hon kröp åter samman och dolde sig, och fotgängaren visade sig. Det var en skolgosse, med väskan över axeln: den gömde hans middag; i handen bar han en bok. Han stannade vid grinden, och utan att se upp fortsatte han att mumla fram ord, med en tillräckligt hög röst för att nå hennes öra:
»’Herre, O Herre, O Herre, O Herre, O Herre’: nu kan jag nog det där. ’Giv oss, giv oss, giv oss, giv oss, giv oss, giv oss’ — nu kan jag det. ’Den nåd som, den nåd som, den nåd som, den nåd som’ — nu kan jag det.» Andra ord följde på samma vis. Pojken var tydligen på lägsta klassen; boken var en psaltare, och detta var hans metod att lära sig kollekten. I de svåraste prövningar synes alltid ett ytligt skikt av medvetandet förbli oberört och öppet för förnimmandet av likgiltiga småsaker, och Bathseba roades så smått av pojkens sätt att gå tillväga, ända tills även han fortsatte sin färd. Vid denna tid hade hennes bedövning givit rum för ångest, och ån-
