182
gas uppstego ur den svettpärlande unkna marken omkring tjänsteflickans fot, där hon vandrade, de väste då de brusto, och deras luft flög upp för att söka det dunstfyllda firmamentet därovan. Liddy sjönk inte, såsom Bathseba hade fruktat.
Hon steg tryggt i land på denna sidan sumpmarken och såg upp i sin unga matmors vackra ehuru bleka och trötta anlete.
»Stackars människa!» sade Liddy med tårar i ögonen. »Fatta litet mod igen, matmor. Hur i världen kom — »
»Jag kan inte tala, bara viska — min röst är borta just nu,» sade Bathseba brådskande. »Jag tänker att den fuktiga luften från den där sumpmarken har tagit bort den. Liddy, gör mig inga frågor, kom ihåg det. Vem har skickat dig — var det någon?»
»Nej, ingen. Jag tänkte, när jag märkte att ni inte var hemma, att någonting rysligt hade hänt. Jag tyckte jag hörde hans röst i natt; och då, eftersom jag visste att någonting var illa — »
»Är han hemma?»
»Nej; han gick bort just innan jag kom ut.»
»Har de fört bort Fanny?»
»Inte ännu. De gör det snart — klockan nio.»
»Då skall vi inte gå hem ännu. Tänk om vi skulle spatsera omkring här i skogen?»
Liddy samtyckte, utan att riktigt förstå vare sig helheten eller någon del av denna episod, och de vandrade tillsammans allt längre bort bland träden.
