huset på en omväg och stego in från baksidan. Bathseba gled uppför trapporna till en tom vindskammare, och hennes ledsagerska följde henne.
»Liddy.» sade hon med lättare hjärta, ty ungdom och hopp började åter göra sig gällande, »du måste bli min förtrogna för ögonblicket — någon måste det vara, och jag utväljer dig. Nåväl, jag ämnar bo här för en tid. Vill du tända en brasa, breda ut en mattstump och hjälpa mig att ordna det bekvämt? Sedan får Maryann och du bära upp hit den träsäng som står i det lilla rummet, och de sängkläder som hör dit, och ett bord och litet annat husgeråd … Vad skall jag företa mig för att fördriva den långsamma tiden?»
»Att fålla näsdukar är en mycket god sak, sade Liddy.
»Usch nej, nej! jag avskyr sömnad, det har jag alltid gjort.»
Virkning?»
»Det också.»
»Ni kunde sy er märkduk färdig. Det är bara att fylla ut nejlikorna och påfåglarna, så kunde den sättas i glas och ram ock hängas upp bredvid er fasters, matmor.»
»Märkdukar är alldeles omoderna — förskräckligt landsortsaktiga. Nej, Liddy, jag vill läsa. Hämta upp några böcker — inte nya. Jag orkar inte läsa någonting nytt.»
»Några av er farbrors gamla, matmor?»
»Ja. Några av dem som ni stuvade undan i lådor.» En svag glimt av humor gled över hen-
