som syntes från lantgårdens fönster — tydlig och glänsande, och spirans väderflöjel strålade i glans. Där nedanför samlade sig klockan sex de unga gossarna i byn för att såsom deras vana var spela fångboll. Denna plats hade sedan urminnes tid varit helgad åt detta urgamla spel; de gamla stolparna bildade ett bekvämt mål mittemot kyrkogårdsmuren, vid vilken marken var trampad hård och kal som en stenläggning av spelarnes fötter. Hon kunde se pojkarnas bruna och svarta huvuden ila omkring åt höger och vänster, och deras vita skjortärmar glimma i solen, medan stundom ett rop och en hjärtlig skrattsalva avbröt aftonluftens stillhet. De fortsatte att spela en kvarts timme eller så, då spelet plötsligt avbröts och spelarne hoppade över muren och försvunno på andra sidan om en idegran, som själv till hälften skymdes av en bok, vilken nu tedde sig såsom en enda massa av guldlöv, bland vilka grenarna uppdrogo svarta linjer.
»Varför avbröt bollspelarne sitt spel så plötsligt?» frågade Bathseba, då Liddy nästa gång inträdde i rummet.
»Jag tror det var därför att två karlar just då kom från Casterbridge och började ställa upp en präktig huggen gravsten», sade Liddy. »Pojkarna sprang dit för att se vems det var.»
»Vet du det?» frågade Bathseba.
»Nej det gör jag inte», svarade Liddy.
