nig,» sade han. »Jag tar mig inte det ringaste storslagen ut när jag bönfaller er, men jag måste göra det ändå. Jag önskar ni kunde få veta hur jag älskar er; men det är omöjligt. Jag ber er blott: hav medlidande med en som står alldeles ensam i världen, kasta inte bort honom!»
»Jag kastar inte bort er — hur skulle jag ens kunna det, då jag aldrig har haft er?» I sitt dagsklara medvetande av att hon aldrig hade älskat honom glömde hon för ett ögonblick sitt tanklösa tilltag en dag i februari.
»Men det fanns ändå en tid då ni vände er till mig, förrän jag hade tänkt på er! Jag förebrår er inte därför, ty jag känner till och med ännu att det okunnighetens och köldens mörker i vilket jag skulle ha levat om ni inte hade väckt mina känslor genom det där brevet — valentinbrevet, som ni kallar det — skulle ha varit en större olycka för mig än den i vilken min bekantskap med er har störtat mig. Men jag upprepar det: det fanns en tid då jag inte visste någonting om er och inte brydde mig om er, och då ni lockade mig att tänka på er. Och om ni påstår att ni inte gav mig någon uppmuntran, så kan jag inte annat än motsäga er.»
»Vad ni kallar uppmuntran var en barnslig lek under ett sysslolöst ögonblick. Jag har bittert ångrat det — ja bittert, och med tårar. Kan ni ännu förebrå mig därför?»
»Jag förebrår er inte — jag beklagar det. Jag. tog för allvar vad ni nu så enträget påstår var ett
2 — Thomas Hardy II
