skyndsamt åkt ut genom grinden denna morgon för att infinna sig till mötet med Fanny Robin.
Då han nått Casterbridge lämnade han häst och åkdon vid ett värdshus, samt gick klockan fem minuter före tio till bron vid stadens lägre ände och satte sig på bröstvärnet. Klockan steg tio och ingen Fanny visade sig. Just då ikläddes hon nämligen sin svepning av tvenne bland fattiggårdens biträden — de första och sista kammartärnor varmed denna blida kvinna någonsin hedrats. En kvarts timme gick, en halv timme. Ett minne trängde sig på Troy medan han väntade: det var nu andra gången hon hade försummat en allvarligt överenskommen mötestid med honom. Han gjorde sig det harmsna löftet att detta skulle bli sista gången, och klockan eiva, efter att ha suttit och studerat brons stenar tills han kände varje fläck av lav på deras yta, och lyssnat till sorlet av virvlarna därunder tills han var utled vid dem, gick han till värdshuset efter sin gigg; och i ett bittert sinnestillstånd av likgiltighet mot det förflutna och hänsynslöshet emot framtiden körde han till kapplöpningarna i Budmouth.
Han nådde kapplöpningsbanan klockan två, och stannade där eller i staden till klockan nio. Men bilden av Fanny, sådan han hade sett henne i det mörka dunklet av den där lördagsaftonen, återkom för hans tanke, åtföljd av Bathsebas förebråelser. Han gjorde sig det löftet att inte ingå några vad, och han höll sitt löfte, ty då han
