och i fuktigt väder med ett gurglande och flissande ljud.
Troy sov i portvalvet, och regnet tilltog utanför. Bäst det var började takrännan spy. I en given stund började en liten rännil drypa nedför det luftiga avstånd av sjuttio fot, som skilde odjurets käftar från marken, mot vilken dropparna smattrade som blyhagel med tilltagande snabbhet. Strömmen blev allt tjockare, dess styrka tillväxte alltmer, den vällde allt längre och längre ut från tornets sida. Då regnet öste ner i ett stadigt och oavbrutet flöde störtade drakrännans ström ner såsom en brusande katarakt.
Vi följa dess lopp till markens yta vid denna tidpunkt. Baspunkten för denna flytande parabel har avlägsnat sig från kyrkväggen, skridit ut över plintens skulpturer, över en stenhög, över marmorinhägnaden, och når nu mitten av Fanny Robins grav.
Strömmens styrka hade ända tills helt nyss mottagits av några lösa stenar som legat kringspridda där, och som hade tjänstgjort såsom sköld för marken då den sålunda angreps. Dessa stenar hade borttagits under föregående sommar, och nu fanns där ingenting som mottog vattnets nedstörtande, utom den bara mullen. Under flere år hade strömmen inte sprudlat så långt ut från tornet som den gjorde i natt, och ett sådant fall var oförutsett. Stundom mottog detta undanskymda hörn ingen ny invånare under två eller tre års tid, och då var det vanligtvis bara ett fat-
