198
tighjon eller en tjuvskytt eller någon annan syndare av mindre förnämligt slag.
Den ihärdiga forsen ur drakrännans käftar riktade hela sin hätskhet mot graven. Den rika bruna myllan rördes upp och kokade som choklad. Vattnet samlade sig och spolade sig allt djupare ner, och bruset av den sålunda bildade dammen spred sig i natten som det förnämsta och viktigaste bland andra ljud av samma slag som åvägabragtes av denna syndaflod av regn. Blommorna, som så omsorgsfullt planterats av Fannys ångerfulle älskare, började röra på sig och vrida sig i sin bädd. Vinterviolerna vände sig långsamt upp och ned, och bildade småningom en matta av gyttja blott och bart. Snart dansade snödropparnas och de andra blommornas lökar omkring i den sjudande massan likt rötter i en soppkittel. Plantor som hade vuxit i tuvor rycktes lös ur dem, stego upp till vattenytan och flöto bort.
Troy vaknade inte ur sin tröstlösa slummer förrän det hade blivit klar dag. Då han inte hade legat i en säng sedan två nätter, voro hans skuldror styva, hans fötter ömma, hans huvud tungt. Han påminte sig var han var, steg upp, ryste, tog sin spade och gick ut igen.
Regnet hade alldeles upphört, och solen sken genom de gröna, bruna och gula löven, som nu glänste liksom fernissade av regndropparna och skimrade med hela prakten av liknande effekter hos Ruysdael och Hobbema, uppfyllda av alla dessa oändligt skiftande skönhetsarter som upp-
